Mitt möte med Rom

Rom är en stad som bland mina vänner och bekanta ofta är en eftersträvansvärd stad att besöka. När de kommer hem får jag ofta höra hur romantiskt det var. Jag nickar instämmande, men i mina tankar vet jag att den enda anledningen till att de tyckte att det var romantiskt är för att de ville att det skulle vara romantisk.

För mig är Rom ett vackert kaos. Ett, för en svensk som mig, kaos i trafiken, men framförallt ett historiskt kaos där antiken möter nutiden på ett sätt jag ännu i skådat någon annanstans.

Första mötet med Rom

Jag har besökt Rom två gånger. Första gången var jag där med min mamma, moster, bror och dåvarande flickvän, det var en nöjesresa. Jag upplevde jag staden som stökig, smutsig och svårförstådd. Köerna till turistattraktionerna var långa och mitt intresse för Colosseum var inte tillräckligt stort för att jag skulle ta mig tid att stå i kön för att komma in. Dessutom kryllade området kring Colosseum av spektakel utklädda i romerksa legionskostymer. ”Ta ett foto tillsammans med mig” erbjöd de, och sedan krävde de betalning. Precis som i vilken annan stor turiststad.
Romarna verkade även ha en fetisch för pennor, vilket jag gillade eftersom jag själv arbetade med att sälja pennor i Sverige. Det rika utbudet av pennor var tillsammans med de illegala gatuförsäljarnas smarta drag att använda två kartonger och en duk fylld med diverse varor som försäljningsbord – så fort ordningsmakten dök upp fällde de snabbt ihop de två kartongerna och knöt ihop duken med alla varor och sprang därifrån – de två största behållningarna från den resan. Ja, sen uppskattade jag även hotellväggarna som var klädda i röd sammet och verkade vara lättantända – det fanns en spänning i tanken på att det skulle börja brinna på hotellet.

Andra mötet med Rom

Mitt andra möte med Rom var allt annat än en nöjesresa. Jag var där nu för att fotografera för min reseguide och jag var där för att lära mig mer om Europas klassiska arkitektur. I sällskap med en professor och ett gäng arkitekturintresserade personer fick jag nu en helt ny upplevelse av staden.

Två ny upplevelser av Rom infann sig. Dels insåg jag hur stort Rom var, jag gick inte alltid i sällskap av någon som jag gjort vid mitt första besök, utan försökte vid flera tillfällen ta mig fram själv. Det visade sig inte vara helt lätt. Jag brukar säga att jag behöver två till tre dagar på mig att gå vilse i en stad, sedan har jag lärt mig att hitta olika riktmärken och kan med lätthet ta mig runt i staden. Det fungerade inte i Rom. Ska jag till Rom igen behöver jag en något bättre karta än en gratis turistkarta, samt behöver jag troligtvis en kompass. En del av er kanske tänker att ”varför använder du inte din smartphone?”. Det gjorde jag sa jag säga, men jag hann gå vilse så länge att batteriet i telefonen lade av. Karta och kompass, säger jag, karta och kompass när du tar dig runt i Rom.

I Rom är det väldigt svårt att hitta bar riktmärken som man kan se från många håll. Det enda riktmärket som jag hittade var ”det stora vita huset” (Viktor Emanuel-monumentet). Hittade jag bara dit kunde jag hitta till flera andra ställen. Men Roms terräng, höga bebyggelse och slingriga gator gör det svårt att orientera sig. Vid ett tillfälle tog jag mig över samma kanal flera gånger innan jag insåg att jag lyckat gå tillbaka dit jag kom ifrån. Detta hände så fort jag vågade ta klivet och på ett äventyrligt sätt ta mig igenom Roms slingrande gator istället för att ta de gator jag kände igen. Vid ett annat tillfälle när jag hade Spanska trappan på min högra sida bestämde jag mig för att gå upp för den istället för rakt fram. Väl upp tänkte jag att ”går jag bara rakt ner här så kommer jag till det stora vita huset”. Efter en längre tids vandrande mot det stora vita huset uppenbarade sig på nytt Spanska trappan på min högra sida. Hur detta gick till har jag ingen aning om, men det var precis så det hela tiden var för mig när jag försökta ta mig runt i Rom under en veckas tid.

Upplevelse nr 1 vid besök nr 2 var vilsenhet.

Den andra upplevelsen fick jag tack vara professorn som visade mig runt i staden. Hans passion för arkitektur, hans kärlek till Rom, där han en gång bott och ofta besökta, och hans stora intresse för de antika byggnaderna sköljde över mig, tog över mig. Trots att det fortfarande smutsiga och stökiga  Rom fortfarande fanns kvar, lärde jag mig förstå ordningen i det. Ordningen i det som en okunnig turist uppfattade som stök och smuts. Känslan av närvaron mellan tungt trafikerade motorleder och det sen länge försvunna men ändock så närvarande romarriket. En närvaro av svunna tider som jag inte upplevt någon annanstans. Ordningen i att ta sig över trafiklederna trots att de var fulla av bilar i rörelse – förståelsen för hur man inte ska tveka när man går över gatan och det samspel som finns mellan gång- och biltrafikanter. Ett samspel som väldigt sällan visar sig i Sverige där lagar och regler behövs för att upprätthålla ordning och liv.

Upplevelse nr 2 vid besök nr 2 var förståelsen för Roms storhet och dess närvarande historiska ordning (både ordning inom arkitektur och inom det sociala spelet).

{ 0 comments… add one now }

Leave a Comment